Sitter fortfarande och skakar efter en händelse som egentligen kanske inte borde spela så stor roll. Men obehagligt var det och jag står fast vid det. 

Jag var på väg hem efter jobbet, jag hade nyss klivit av tunnelbanan och gick hemåt. Eftersom jag bor i Stockholm så var det inte tomt på gatan som jag gick - längre fram på gatan gick en man i 50 års åldern och vad jag konstaterar är han drogpåverkad. Han sträcker ut sin arm till mig och jag har fått lära mig av min mamma att ingrorera människor som känns obehagliga. Så jag försökte gå till andra sidan gatan för det fanns ingen plats kvar på den sidan han gick på (han tog upp hela trotoaren). Då börjar han skrika och gå efter mig och det var typ han och jag på den gatan så jag bestämmer mig för att gå tillbaka. När jag då märker att han går efter mig så börjar jag springa tillbaka där det satt fler människor. 

 

Jag har samtidigt pratat med två kompisar på Skype och när jag gråtfärdig börjar förklara vad som hänt så lyssnar de inte, så jag lägger på telefonen och ringer till min bror istället och pratar med honom på väg hem. Då börjar jag även gråta.

 

Jag tog en annan väg hem men jag förstod att jag kanske skulle möta honom igen då gatorna möts. Men jag pratar med min bror i telefon och berättar för honom vad som händer och att jag möter den läskiga mannen igen. Då säger min bror bara till mig att forsätta gå och det är vad jag gör. Jag kommer hem och andas ut.

 

Jag vet att denna man inte vill mig något illa, som jag skrev tidigare är han påverkad av något, förmodligen droger. Men jag tycker det är så obehagligt att möta en man som beter sig på ett sådant sätt när jag är själv. 

 

Tack till min fina bror att du pratade med mig i telefon och för att du lugnade ner mig. ♥